Låg och funderade lite på tiden som gått sen Lille Emil föddes,
allt han/vi gått igenom på endast (snart) 8 månader.
Dagen vi återvände till BB för Läkarkontroll (åkte hem dagen efter han föddes) har för mig att det är 48 timmar efter förlossningen?!
De tyckte sig höra lite blåsljud på hjärtat och genast började hjärnan arbeta på hög varv.
Tårarna rann trots att läkaren sa att sånt kan växa bort alternativt att de återgärdar det,
men det kändes såklart skit läskigt ändå.
Har man aldrig varit med om s.k hjärtbarn el dylikt så har man ju ingen som helst aning om vad som väntar.
Vi fick iaf tid för UL på USÖ och tiden fram dit var ju såklart nervös.
Det som vi kände var positivt iaf,
det var att Emil inte var påverkad av ev. hjärtfel...(många hjärtbarn äter dåligt, flåsar, är blå/grå i färgen, blir svettiga av att äta etc etc)
Inget av detta stämde in på Emil...OCH det tackar vi för.
Hade gjort saken ännu värre om man behövt se honom lida osv.
Väl på UL kunde det konstatera att det var en förträngning på aortabågen.
En väldigt svårupptäckt åkomma + att den är väldigt allvarlig om det inte återgärdas.
(kan sluta med stroke, då trycket är skyhögt upp till huvudet, men mycket sämre ner till benen)
Ännu en kalldusch...
Det kändes som de kom med ett dödsbud!
Patrik försökte lugna mig och sa:
-Älskling, de kommer ju åtgärda det! Se det positiva i detta, de hittade ju felet i tid
Min Patrik....den kloka och stöttande! A L L T I D ! ! !
Trots hans egen rädsla och oro tar han alltid hand om mig i första hand och skjuter sina egna känslor åt sidan tills tiden är mogen och jag är stark nog att ta emot även hans känslor.
För den tiden kommer såklart,
tiden då jag känner mig stark och mottaglig.
Jag får alltid panik till en början och blir helt rabiat mer el mindre, men sen när det sjunkit in och jag fått andas och ventilerat...då kommer realisten i mig fram.
Jag börjar tänka klart och finna mig i situationen som den är och försöker att inte oroa mig för saker som jag ändå inte kan påverka.
Med andra ord:
Jag lägger ansvaret i händerna på dem som kan det här bäst!
Här började för oss en helt galen resa...
Åkte en blindvända till GBG för operation, men dagen innan op fick vi beskedet att Emil hade RS virus och givetvis ställdes op in eftersom det är väldigt riskabelt att söva ett barn med redan ansträngda lungor och luftvägar.
Det positiva i detta...
Att det inte var så pass akut att det gjorde op trots viruset.
Så det var bara att åka hemåt igen och vänta ut viruset.
Väl hemma...
En natt på hemmaplan sen var det ambulans till USÖ pga av RS:en, Emil kunde knappt andas och igen fick jag känslan att vi kommer förlora våran son,
men åter igen fann jag mig i situationen och blev helt plötsligt som förbytt.
På USÖ kunde det konstatera att han var okej efter att han fått inhalera var tredje timme under natten.
Vi fick åka hem på permiss dagen efter för de tyckte Emil var i tillräcklig god kondition, men vi skulle ringa vid minsta oro.
Hemma gick det bra under dagen,
men på kvällen kände jag klumpen växa i magen och tanken smög sig på: TÄNK om det händer ikväll igen...sakta men säkert byggde jag upp en panik i kroppen...och tyckte givetvis att Emil åter igen fick svårt med andningen, dock inte lika allvarlig som kvällen innan.
Jag ringde till avd och rådfrågade och deras enda kommentar va:
-Är du minsta lilla orolig, så kom in hit och sov en natt till.
Jag gjorde valet att åka in eftersom jag kände mig helt trasig och veck i pallet för att klara en natt ensam hemma med två barn.
Väl där konstaterade sköterskorna att han mådde väldigt bra, men att Mamma Jessica behövde en del omvårdnad efter det som hänt kvällen innan.
De bäddade iordning åt oss och Emil fick inhalera en omgång och sedan sa de:
-Du plingar på oss om det är något, så stör vi er så lite som möjligt så du får chansen att känna av situationen själv innan vi tränger oss på. Samtidigt kan du känna dig trygg och sova gott med vetskapen av att vi finns här för Er.
Vi sussade gott hela natten, jag & Emil ;)
Han fick inhalera 2ggr till innan vi for hemåt igen.
Mamma utvilad, peppad & starkare.
De är verkligen helt fantastiska på avd 26 i Örebro
Detta var såklart toppen på viruset och nu skulle det bara bli bättre...och så blev det också!
3 veckor senare var det dags för GBG igen.
(med mer kött på benen kändes det lättare denna gång)
Denna gången utfördes operationen och allt gick enligt planen.
(och Emil hade fortf. inte blivit påverkad av sitt hjärtfel, TACK & LOV)
Samma goa glada Emil som han alltid varit och ÄR än idag.
Efter detta följer såklart kontroller regelbundet på Lille Emil, ibland bara blodtryckskontroller och lite glesare även UL på hjärtat.
Han har fortf. högt blodtryck eftersom det tar tid för hjärtat och inse att förträngningen är borta.
Hjärtat tror att det fortfarande behöver pumpa hårt för att få ut blodet.
Detta får han såklart medicin mot.
Sen har det ju hänt en del saker på sista tiden som jag inte är tillräckligt stark för att kunna få ut i skrift,
men det kommer säkert det också så småningom.
Rädslan bor kvar inom mig ännu och även oron över massa saker.
När jag sorterat dessa känslor rätt är jag även starkare och mer realistisk än nu ;)
Bearbetning tar tid har jag lärt mig.
Det är ju trots allt 5 månader sen Emils hjärt operation och det är förns nu jag kan "ta" på det utan att få panik & ångest.
Därför känns det så himla svårt nu,
när det äntligen lagt sig med hjärtat, ja då är dags för den 1000:e kallduschen i ordningen känns det som.
Ibland blir det bara för mycket...
Hur många gånger på 8 månader ska man behöva känna rädslan att man ska förlora sitt barn?
(inte pga av oron UTAN av faktan att det faktiskt kan hända)
Jag vet att jag ska vara tacksam över att han fortfarande finns här hos oss och jag lider verkligen med ER alla som förlorat era små älskade barn,
men eftersom detta inte drabbat oss så är just denna känsla den absolut VÄRSTA jag/vi varit med om.
Jag är även införstådd med att detta är långt ifrån sista gången jag/vi får oss en kalldusch.
En förälders oro varar för evigt...
(även om det inte alltid är livshotande)
Rubriken säger egentligen ALLT!
Perspektiv...Det har ju trots allt gått bra och Emil finns här och är VÄRLDENS goaste & gladaste unge, lyckligt ovetande om oron han bringar sina nära & kära.
Han kan konsten och skrämma livet ur oss...men han har charmat en hel del sköterskor, läkare osv under resans gång.
Detta inlägg är egentligen ett T A C K till alla Er som funnits där vid våran sida hela tiden, ni som haft förståelse för att jag kanske inte alltid varit sugen på fikadejter, fester el andra typer av tillställningar.
Jag har många gånger prioriterat att vara med dem som jag känner mig trygg hos och där jag har en vrå/axel/arm att luta mig mot OCH även där jag kunnat sitta alldeles alldeles tyst om jag känt för det.
Ett speciellt T A C K till ER som inte dömt mig på förhand utan tänkt tanken:
Att jag/vi kanske har det tufft just nu, ist för att vilt spekulera i andra saker & anledningar.
OCH framförallt till ER som tagit er tid att fråga OSS om vad som hänt och inte lyssnat på ryktena och sedan vilt spritt ut det NI hört från andra. (oftast stämmer inte änns 50% när det går från mun till mun)
Den största elogen ska våran ÄLSKADE Engla ha, för all KÄRLEK hon skänker oss, ömheten till sin Lillebror, trösten hon skänker oss föräldrar, alla fina ord, skratten, klokheten, sin närvaro ja, jag skulle kunna skriva i all evighet.
Hon är en helt fantastisk tjej som vet vad man behöver och när.
Allt hon varit tvungen att vara med om sen Lillebror kom till Världen.
Alltid varit glad och nyfiken...trots dessa händelser.
Självklart finns det mycket tankar i denna lilla tjejs huvud, men vi har varit så öppna man kan vara med allt.
Förklarat alla typer av känslor som dykt upp, vad som varit fel, varför Lillebror varit på sjukhus, varför han opererats, varför mamma el pappa gråter (både av ledsamhet & lycka) etc
Sen har hon fått varit med på sjukhusen (i den mån det har gått såklart) och sett när de kollat blodtryck, gjort UL, vägt, mätt osv.
Om hon vill veta något eller bara prata så har vi alltid mött hennes behov och kommer ALLTID göra.
Förhoppningsvis kommer hon bära med sig detta som något bra och inte som något farligt eller skrämmande.
Kanske hon bestämmer sig för att bli läkare, doktor el sköterska, vem vet.
Vid ett tillfälle på USÖ skulle hon minsann lära sig och laga alla Hjärtan som var trasiga.
Det ni...det är väl och sikta högt redan från start ;)
Detta kommer vi givetvis att uppmuntra om det fortfarande är intressant senare i livet.
VI ÄLSKAR DEJ Engla! Du är en helt fantastisk individ, låt INGEN säga något annat!
Utan Dej hade dessa 8 månader varit enormt mycket jobbigare...
Jag har hittat några nya gulkorn under dessa månader och även insett vilka som verkligen betyder mycket för mig och framför allt vilka jag UPPSKATTAR till 1000.
Någonting som jag verkligen bestämt mig för är att lägga ALL min energi på de som ger mig något, energitjuvarna håller jag mig borta ifrån.
Någon sa: Döm mig först när du gått ett helt liv i MINA skor!
Detta är ett kollage från våran vistelse i Göteborg på Drottning Silvias Barnsjukhus!
(vi var inlagda i ca 10 dagar)
Under helgen kom Mummi, Moffa & Englis på besök.
Så vi slapp vara ifrån henne allt för länge.
Bilderna framkallar mycket känslor,
men I N T E bara dåliga.
Idag när jag ser bilderna känner jag en enorm
L Y C K A !
