tisdag 19 december 2017

Det närmar sig...

...med stormsteg!

2 arbetsdagar kvar sen väntar julledigt med min älskade familj ❤ känns enormt  lyxigt att även Patrik är ledig.
Ska bli såååå skönt!!!

Ser fram emot julafton, Englas födelsedag och allt som komma skall även om det finns lite (läs: mycket) uns av oro...men det får vi ta då! Nu är det tid för kärlek, värme & familj ❤ det enda som räknas!!!

Annars är det som vanligt här...äter, skiter, jobbar, tränar, myser med Kidsen och sover...det är vardagen här i Villa Bark ❤

Imorgon vankas det gym...skulle ha varit där redan igår men min rumpa har haft
O N T !
Men nu har den vilat färdigt så imorgon ska den få bekänna färg igen!!!

Godnatt alla fina där ute!

onsdag 13 december 2017

Att tanka energi & kärlek ❤

söndag 10 december 2017

Söndag...

Jag känner hur hjärtat bankar hårt där inne, jag kan t.o.m se det på täckets små mini hopp.
Detta gör min andning snabb & ytlig.

Det är du, du där högst upp på min kropp som styr allt detta.
Du bor där, jag har inte valt dig som hyresgäst, jag fick dig på köpet eller kanske fick vi varandra på köpet?

Jag suckar, drar in luft, säkert mer än nödvändigt och samtidigt hoppar täcket ännu mer.
Hjärtat jobbar hårt för att lyda dig.

Och allt detta p.g.a. dig, hyresgästen högst upp på min kropp.
Vi ska samarbeta är tanken men det gör vi inte.
Du kör ditt eget race...jag kan inte längre motarbeta dig...jag är trött!

Jag kan inte längre avgöra om det är min magkänsla som är dålig eller om det är Du som spelar mig ett spratt.
Du förvirrar mig!

Jag har upplevt den här känslan några gånger förr men det var längesen nu...du tycker väl kanske att det gått för länge, dags att "påminna" mig om att känslan finns där men djupt begravd.

Rota upp den Du, framkalla tårar, magvärk, sudda bort allt logiskt tänkande, in med inbillningar, rädsla, skräck och allt vad det innebär.
Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver känslan.

Jag kan bara stå bredvid och titta på.
Jag kommer inte åt dig just nu.

När du är klar för idag, kan du vara så snäll och låta mig sova då?
Lämna gärna blankt. Följ inte med in i natten.
Låt mig bara sova!

När jag sovit, samlat kraft, mod och sorterat, då är det jag som tar över rodret. Kanske inte imorgon, nästa vecka el nästa månad men när jag gör det då gör jag det med bravur!
Då ska vi samarbeta igen, du & Jag, som så många gånger förr.

So Long! ❤

onsdag 6 december 2017

Update...

...idag fanns det liksom inget alternativ mer än att åka till VC.
Jag fick misstankarna bekräftade och det slutade med en kur Heracillin.
Nu håller vi tummar & tår att förbättringen kommer snabbt.
Han själv sa att han tror plåster kan hjälpa, sagt o gjort så kletade vi på några plåster.
Han har fortfarande rejält ont och kvällen har sett ut som igår.
Sover, vaknar, gråter, somnar om, vaknar, gråter osv.
Har precis gett honom Alvedon i hopp om att det ska ta bort lite smärta i alla fall.
Behöver jag säga att jag längtar mer än vanligt efter Patrik? ❤
Tack vare fantastiska människor har jag kommit iväg till gymmet både igår & idag. Känns fantastiskt.
Även om jag allra helst är hemma med Elvin så måste man fasen uuuut ur sjukstugan. Huvudet blir som bomull och jag vet knappt vad klockan är el vilken dag det är.
Nu ska jag passa på att sussa ❤ prinsen verkar ha dunat in här bredvid!



tisdag 5 december 2017

Tomten...

...kom tidigt i år!

Tack älskade Patrik ❤
Saknaden är stor när du inte är hemma och jag skulle såklart byta alla presenter i världen mot att ha dig hemma på kvällarna.
Men jag gillar såklart ditt sätt att "plåstra" om mig på medan jag längtar efter torsdag.
Du kompenserar din frånvaro med bravur på helgen när du äntligen är hemma hos oss ❤ så summasumarum, vi fixar väl det här åter igen...

På fredag får vi ju njuta lite extra...det ser jag fram emot ❤

V A B

Jag blir galen...

I fredags när jag kom hem från jobbet hade lille Elvin 40.5 i temp och ont i halsen. (Ful i halsen också) han låg helt utslagen i soffan.
Typiskt!
Just den fredagen som Engla skulle vara maskot på A-lags matchen.
Elvin fick vara hos Micke & Kicko så vi andra kunde titta på matchen och Engla. Det där skötte hon med bravur.
Så jäkla stolt över henne ❤

Detta höll i sig även hela lördagen, inte ens med Alvedon gick febern ner men Alvedonen hjälpte lite för den onda halsen i alla fall som tur var.
Han sov bort nästan hela lördagen. Fick i sig lite vatten & nyponsoppa mellan varven men höll sig i sängen. Älsklingen!

I söndags sjönk tempen aningen och han piggnade till men då dök det upp massa virusblåsor i munnen, på munnen, på hakan & kinden.
Stackarn ❤
Vi julpyntade, städade & bakade lite under söndagen och såklart tände vi 1:a ljuset och till middag blev det plankstek.
En helt ok söndag med andra ord.

Igår tänkte jag att det ser ju ganska ljust ut ändå eftersom han åt och drack men sen kom kvällen. K A O S !
Han somnade men vaknade titt som tätt och grät för att det gjorde så ont och sådär har det hållit på inatt. Jag har pussat, kramat, smörjt och gud vet vad hela natten känns det som.

Fanns inge annat att göra imorse än att  ringa jobbet och meddela att jag blir hemma även idag.

Fy bubblan.
Hatar att anmäla frånvaro 😢 men hatar när barnen är sjuka ännu mer!!!
Varför är det så jobbigt att meddela att man är sjuk el att barnen är det?

Nu ska jag försöka slumra lite här bredvid min älskade son ❤

lördag 25 november 2017

Bildbomb

I'm Alive!

Vad har hänt sen sist?

Veckorna tillbringar jag på jobbet och därefter försöker jag hinna med barnens aktiviteter och även min egen träning. Det är liksom det jag lägger fokus på.

När vi inte har planerad tid för ishallen vilket känns som vääääldigt ofta vill jag bara vara hemma och röta i soffan egentligen men jag splittar tiden mellan gym & soffa...och lite nöjen då & då. Patrik, jag & Nilla var på Takida i Karslstad för några helger sen...lika bra som alltid. Hittade även en makalöst bra restaurang i stan som vi gick till efter konserten.

Häromdagen hade vi verksamhetsdag på jobbet och då stod curling på schemat. Shit va kul det var...men svårt. Det borde alla testa...
Och i fredags hade jag & Engla en mor & dotter dag i Örebro. Mysigt som tusan ❤ optiker och shopping stod på agendan. Först var jag med henne några timmar i skolan också. Stolt mamma, jisses ❤ så himla duktig...

Idag började jag dagen på gymmet och sen har hela familjen tillbringat nästan hela dagen i ishallen.
Morgondagen ser likadan ut.
Engla ska spela poolspel med U10. Ska bli kul och se utvecklingen från förra året. Hon är riktigt taggad och har laddat i flera dagar...hoppas det sitter i även imorgon.

onsdag 8 november 2017

Ångestdagen har strax passerat...

Idag var det dags för kontroll av Emils hjärta igen...
Hua...en omedveten ångest besöker min kropp en tid innan dessa besök.
Nu är det iofs längre mellan besöken än tidigare men det väcker så mycket minnen & känslor.

Varje gång jag kliver in där på barnmottagningen, följer de blå fotpåren fram till soffan där jag satt med en alldeles nyfödd Emil, just då, lyckligt ovetande om vad som skulle komma. Självklart var jag orolig MEN jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara så allvarligt som det visade sig vara.

Såhär med facit i hand är jag otroligt glad över att vi kom in när vi kom in och att  hjärtfelet upptäcktes direkt på BB.
Även om det visade sig vara ett annat fel än vad barnläkaren först trodde.

Allt har ju gått bra men jag glömmer aldrig känslorna som denna resa inneburit.

Dagens besök var ett underbart besök. Lars, som läkaren heter var nöjd med allt. EKG, blodtryck & ultraljud.
Inga nya besök förrän om tidigast 2 år.
Emil var så duktig så han gick med på ultraljudsundersökningen två gånger så att dr nr 2 också fick göra den, han utbildade sig inom området.
Och alla vet ju hur svårt de flesta barn har med att ligga stilla, eller Hur?
Båda läkarna tackade Emil för att de hade fått "dra ut" på tiden en aning.

När vi var klara där åkte vi ut till Marieberg för lite shopping och bokning av synkoll för min del.

Denna dag avslutades på bästa sätt. Sverige vs Tjeckien i Behrn Arena, Karjala cup. Landskamp, kan ju inte bli bättre. Vinst för sverige blev det ju också...
(tur det inte mötte Finland) haha...

Nu har vi landat hemma och jag ska strax nanna kudde,
om jag ska ha en chans att orka upp och döda 60 min på löpbandet innan jobbet imorgon.

Sov gott alla fina ❤

måndag 30 oktober 2017

Sikken Helg ❤

Våran helg, min & Patriks har varit helt fantastisk ❤

Vi började med att ta tåget till Sthlm, där strosade vi runt i gamla stan, käkade lunch på favoritrestaurangen Michelangelo och stannade till på ett super mysigt ställe för en varsin drink innan vi tog en promenad till båten.

På båten strosade vi också runt, åt en galet god middag, hängde på de olika barerna och enbart njöt.
Skratten avlöste varandra.
Jag älskar att ha egen tid med Patrik.
Vi har liksom aldrig tråkigt.
Han är helt klart min allra bästa Vän ❤

På lördagen strosade vi runt i Helsingfors. Shoppade, åt & drack gott och när det var dags att entra båten igen för hemfärd gick vi ner till bastuavdelningen, bastade och bubblade...
Kvällen swishade förbi och även denna kväll var fantastisk. Såklart!

Efter frukosten på söndagen var det dags för taxfree shopping.
Love It !

Sen dödade vi några timmar med fika, lunch & bokläsning på Centralen innan det var dags att ta tåget hem...
Hem till våra älskade juveler ❤

En söndag em fylld av mys...

Idag startade jag dagen med en promenad på bandet, trögt som tusan men det gick.
Sen till jobbet och jisses vad dagen flög förbi...hem, knyta på sig promenadskorna och bege sig till Grythyttan för ett skivstångspass.
Man kan säga att jag var lagom uppvärmd när jag kom fram men fasen vad sköna dessa promenader är. Frisk luft!!!

Nu är det soffan som gäller sen natti natti ❤ två arb. dagar kvar sen höstlov tillsammans med mina älskade barn. Då är vi lediga hela 5 dagar tillsammans.

Ha en fin kväll ❤


torsdag 26 oktober 2017

VAB VAB

Ja...3 dagar med Elvin förra veckan och idag fick jag hämta Engla från skolan.
Hur mycket får/kan man vabba egentligen?!
Usch för detta dåliga samvete...men Kidsen är viktigast! Punkt Slut!

Jaja, det är som det är. Skönt att vi har den här möjligheten i Sverige i alla fall.

Hur leker livet här då?
Jo det är stabilt...har utrotat ett och annat hjärnspöke i form av att lita på min egen förmåga samt kunskap till 100%.
Livet är här och nu, det ska levas därefter. Sen har jag ett fantastiskt bollplank samt vän på jobbet, Alesia.
En såndär person som ser det där som man själv inte ser ni vet och styr en rätt när man smyger iväg in i snåriga buskar.
I vått & torrt.
Hon är realisten när jag får knasiga tankar och ideer...vilket i och för sig var längesen nu.
I och med detta har jag insett att många saker i mitt tankesätt varit riktigt skeva. Jag har även insett vart detta startade och den biten är ingen barnlek att bli av med men jag har kommit en bit på väg. Så är det. 

Jag tror också att det är superviktigt att hitta det där lilla extra, där man tankar energi och endorfiner.
Det får under inga som helst  omständigheter bringa fram stress, tvång eller prestationsångest.
Det ska enbart ge en skön feeling...man ska ha rensat ut det där negativa, stressen, tröttheten osv.
Jag har hittat det i promenader. I några veckors tid nu har jag haft som mål att börja dagen med 50-60 min på löpbandet, det har funkat kanon. Sen har jag även tagit kvällspromenader ute i den härliga höstluften, älskar krispigheten.
Det här har haft en otroligt positiv effekt på mig...både psykiskt & fysiskt.
Jag är mycket piggare, gladare etc.

Träning & motion har ju bevisats ha en fantastisk effekt på oss överlag så inget unikt i sig men ändå.
Jag älskar ju att träna och röra på mig MEN det måste vara på rätt sätt. Man måste hitta det som känns rätt för en själv. Det får aldrig ge ångest och det här med att jämföra sig med andra, big no no.
Svårt, absolut men det förstör så otroligt mycket...framförallt dödar det allt vad träningsglädje heter.
Alla har olika mål vad det gäller träning och motion, det får man inte glömma. Det man ser på sociala medier är sällan sanningen heller...

Emellan promenaderna älskar jag fortfarande att köra hårda gympass varvat med kräkcardio MEN det måste inte ske 4,5,6,7 dagar i veckan efter en viss mall. Det sker när mitt liv och min vardag ger utrymme för det. Ibland på gymmet & ibland hemma i vardagsrummet. Svårare än så är det inte, egentligen.

Blev aningen långt ang. detta men nu har det även kommit ut i skrift vilket även det är fantastisk terapi...haha.

På jobbfronten finns egentligen inte mycket att skriva, trivs fortf. som fisken i vattnet och har hittat min trygga plats även där.
Utvecklas och växer fortfarande i min roll vilket är skitviktigt för mig.
Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv och fortsätter att göra det.
Känner att jag verkligen valt rätt yrke. Detta har såklart patienterna en stor del i. Alla fina ord, uppskattning m.m.

Familjen...ja ni som har barn vet ju hur vardagen ser ut.
Lika ofta som barnen får en att slita sitt hår får de en att gråta av kärlek & lycka. Likaså med gubben om jag tänker efter. Haha... skämtosido.
Att lyssna på hans snusningar här bredvid gör mig alldeles varm inombords ❤
Och våra 3 juveler, finns inga ord. Kärleken är gränslös, såklart.
Men herregud vad jag tvivlar på mig själv som mamma emellanåt. Ibland känns det som att, vad man är gör så blir det fel...även om man vänder ut och in på sig själv.
GAH ! ! !
Men det är väl såhär det är misstänker jag. Inte bara i fam Bark...

Nu blev det ett väldigt långt inlägg men hade mycket som behövde ut...

Kram på er alla fina ❤







onsdag 18 oktober 2017

17 oktober 1982

Var året då jag föddes...alltså fyllde jag 35 år i år...
2001 samma datum förlovade vi oss, Patrik & Jag, wow, 16 år sedan ❤

Att fylla år har alltid gett mig ångest. Inte för att åren går, det har jag inga problem med...vet egentligen inte varför men får alltid en jobbig känsla i hela kroppen...
Usch, tvi och blä!

Men idag är det den 18:e och med detta är denna födelsedag äntligen passé.

Tack alla fina som uppvaktat mig ❤

fredag 13 oktober 2017

Intervju med Linda



För en tid sedan blev jag intervjuad av Linda Gustafsson som driver företaget Insight by You. Jag fick möjligheten att berätta om en "livshistoria" och ni som följt mig här har säkert läst några rader tidigare kring detta men här kommer i alla fall intervjun i full text som är kompletterad med mina egna tankar och ord...

Intervjun (en kortare version) går att läsa på Lindas hemsida www.insightbyyou.se


Jessica Siimes Bark

Jag är lite nervös över vårt samtal. Jag vet att vi har en gemensam beröringspunkt. Vi vet båda hur det känns att ha sitt barn på sjukhus. Allvarligt sjuk. På gränsen till att behöva leva vidare utan sitt barn. Tårarna rinner på oss båda, flera gånger. Känslor som sitter så starkt, även om det gått flera år. Hon är så tacksam över att vara mamma, något som inte var en självklarhet från början.



Vilken är din livshistoria?

Mina två äldsta barn har jag fått IVF hjälp med för att komma till världen, varav mitt mellanbarn föddes allvarligt sjuk. Men det visade sig bli ännu värre några månader senare.


Jag har alltid mått dåligt av hormonella preventivmedel och valde att sluta med dem vid 23 års ålder. Jag var i ett fast förhållande sedan flera år tillbaka och visste att det här var mannen i mitt liv. Vi beslöt oss för att vi var redo för att bli föräldrar. Vi provar och ser när jag blir gravid. Det är välkommet! Jag hade alltid sett mig och Patrik som föräldrar och vi hade våra barns namn planerade sedan länge.


Det gick ett år. Jag var fortfarande inte gravid. Märkligt, jag var ändå ung, tänkte att det skulle ta sig ganska snart.

Jag ringde till sjukvården, vi fick komma in snabbt och de satte igång en utredning, där det visade sig att jag har endometrios samt att båda mina äggledare är trasiga. Vi hade då aldrig hört talats om IVF och adoption kändes inte som ett alternativ för oss vid den tidpunkten.


Processen börjar med hormonspray, det försätter hela kroppen i klimakteriet. Sedan övergick jag till att varje dag ta sprutor i magen som hjälper äggen att mogna och som avslutades med en större spruta som får igång ägglossningen.

Det kändes som att jag gick runt i ett vakuum, att jag tittade på mig själv ovanifrån under hela denna hormonbehandling. Känslorna löpte ständigt amok. Ena stunden var jag sprudlande glad för att i nästa stund gråta hysteriskt eller bli ordentligt irriterad på allt och alla. PMS, tusen gånger om. Där och då beslöt jag mig för att aldrig gå igenom något liknande igen.

De plockade ut 11 ägg på mig som sedan befruktas på ett fat tillsammans med Patriks spermier. Det blev lyckligtvis 3 embryon. Några dagar senare inseminerades jag.

Jag var så mentalt stressad, så jag vet att jag tänkte att det här embryot kommer aldrig vilja stanna kvar i livmodern. När 16 jobbiga dagar passerat och det var dags att göra ett efterlängtat gravtest så bekräftades mina farhågor, pluset dök aldrig upp. Då kändes allt hopplöst och orättvist.


Mitt i all gravidstress så blev min syster gravid för andra gången och min svägerska väntade också smått. Jag var så glad för deras skull men samtidigt så ledsen och uppgiven över vår situation men trots uppgivenheten tröstade jag mig med att mina två närmsta skulle få barn och att jag ändå skulle få vara en stor del i deras liv på samma sätt som med Emilia, min systers första dotter.  


Situationen när man väntar på att få åka in till USÖ för en ny insemination blir så onaturlig. Jag sitter och åker runt i min bil för att vänta på samtalet om att få komma in till sjukhuset för insemination. Jag vet inte ens vart jag åker, jag åker bara runt, runt och försöker peppa mig mentalt, på både positiva och negativa besked från USÖ. När det gått ett tag och de inte ringt kan jag inte bärga mig längre. Jag ringer själv. Det visar sig att embryot klarat upptiningen vilket är en kritisk fas och jag är välkommen in för insemination. Tårarna sprutar av både glädje och en enorm rädsla att åter igen ”misslyckas” för det är precis så det känns, att man misslyckas.


Den känslan och glädjen över när stickan äntligen visar plus, går inte att beskriva! Äntligen var det vår tur.


Vi hade ju hållit det här för oss själva, det var bara de närmaste som visste vad vi gick igenom. Många runt omkring oss frågade, ”ni som har varit ihop så länge, när ska ni ha barn?” Det är påfrestande. Att få barn är ingen självklarhet, långt ifrån.


Vi hade vår dotter Engla och det fanns ett embryo kvar i frysen. Vi ville ju gärna ha ett syskon. Jag hade ju bestämt mig redan under första försöket att inte gå igenom en till hormonbehandling igen, av förklarlig själ och definitivt inte nu när det fanns ett barn med i bilden.


Inseminationen blev lyckad och vi väntade vårt andra barn. Hela graviditeten hade varit lite turbulent och så skulle det fortsätta ett tag framöver.


Emil föddes med ett vad läkaren trodde var blåsljud på hjärtat och skickades till en hjärtspecialist som konstaterade att det inte var det, det var en förträngning på aortabågen. Ännu värre. Hur hanterar man ett sådant besked? Vad händer nu? Kommer han dö? Kommer han kunna idrotta? Ja, frågorna var många men det var bara att hoppa på tåget.


Hans första operation planerades till att han var 3 veckor. Vi hade checkat in på sjukhuset i Göteborg när hans prover visar att han har pågående RS och operationen måste flyttas fram.

Vi får åka hem igen. En kväll upplever jag att han slutar att andas. Jag skriker rakt ut ”ring 112”, lindar in Emil i en filt och springer ut i friska luften. Jag låser mig helt. Emil är helt borta. Han reagerar inte på något.

Detta är de längsta minuterna i mitt liv. Ambulansen kommer och personalen konstaterar att han syresätter sig fint och det är det viktigaste just nu. Vi får följa med in till sjukhuset. Läkaren sa till mig ”din son mår bra, jag tror det är värre med mamman”. Då föll jag. ”Sov en natt här, vi finns utanför om det är något”. Det gjorde mig trygg. Efter det kändes det bättre.


Efter ytterligare tre veckor, när Emil är 6 veckor, är det då dags för operationen. Läkarnas plan A är att med hjälp av ett snitt gå in mellan revbenen. Om de kan hålla sig till plan A kommer operationen att ta 3-4 timmar. Plan B är att gå in via bröstkorgen vilket innebär att de måste dela den och då tar det hela dagen innan de är färdiga.

Jag frågar läkaren om det här är en rutinoperation. Han svara ”det är inte den enklaste, men heller inte den svåraste. Här säger även kirurgen att: Var glad att det är hjärtat, hjärnan hade varit mer komplicerad.


Att lämna över sin 6 veckors bebis till läkaren inför sövning, är det värsta jag har gjort. Det är som om det är det sista du gör. Man vet liksom inte om det är sista gången man ser honom i livet. Det är nästan omöjligt att släppa honom.


Efter 3 timmar ringer läkaren. Man både vill och inte vill svara. ”Operationen har gått bra, men jag har råkat nudda ett stämband. Nuddar man två kan man bli stum. Nu kanske följden blir att han får en hes röst”.

Herregud, vad gör det, tänkte jag. Han lever.

Emil mår bra. Jag börjar landa. Månaderna går. Han har täta uppföljningar på sjukhuset och han utvecklas som han ska.


Emil är 7 månader och jag tillsammans med båda barnen, mina föräldrar, syster och svägerska med barn ska till Grekland på bröllop. Patrik har inte möjlighet att följa med p.g.a. sin jobbsituation.

Emil är lite snuvig när vi åker men inget värre. Första kvällen på Rhodos får han lite feber men han äter och Alvedon får ner febern. Andra kvällen vill han inte ha välling och då börjar jag känna oro i kroppen. Tidigt på morgonen får han 41,5 i feber och börjar krampa. När jag lyfter upp honom börjar han gallskrika. Jag fattar givetvis att det här är allvarligt.

Jag ringer i panik till researrangören om en ambulans som säger att det inte fungerar så i Grekland. Jag måste ta en taxi. Jag springer runt på hotellet med Emil inlindad i lakan och försöker få hjälp med att ringa en taxi.

Väl inne på sjukhuset får vi full assistans. Efter en timmes undersökningar konstaterar de bakteriell hjärnhinneinflammation. Här börjar helvetet på jorden, nästa kamp mellan liv och död. Tankarna går tillbaka till läkaren som opererade Emils hjärtfel, orden han sa ”det är värre med hjärnan”. Om han bara visste vad vi skulle gå igenom ca 5 månader senare.

Sjukhuset ser ut som en fängelseborg med galler för fönstren. Vilken kontrast, dagen innan låg jag med mina nära och kära på stranden, den här dagen tittar jag ut genom ett tjockt galler och det som var vackert igår ser jag inte längre från den platsen jag befinner mig på. Jag minns så väl när jag skulle duscha, då frågade jag en kvinna om jag kunde få en handduk. Hon tittade storögt på mig och sa att det inte fanns några. Jag fick hålla till godo med ett lakan.

De hade inga sjuksystrar eller undersköterskor som vårdade på det sättet som man gör i Sverige så de bad mig att vaka över honom. Jag hade handen på bröstkorgen på Emil för att känna andningen och för att känna när kramperna kom OM jag skulle slumra till, vilket aldrig hände. Jag vågade inte släppa honom med blicken. Min fina Emil. Inte igen…

Emil fortsätter att krampa och ha hög feber. Läkaren kommer in och säger att ett flygplan står startklart för att ta oss till universitetssjukhuset på Kreta, Emil är för allvarligt sjuk för att vara kvar på Rhodos
Mina nära kommer till sjukhuset med min packning och säger Hej Då! Deras resa tillbaka till Sverige står inför dörren. Paniken och ångesten är ett faktum. Jag, ensam i Grekland med ett sjukt barn. N E J ! När de lämnat oss skyndar jag mig att ringa Patrik och meddela läget varpå han slänger sig iväg till Arlanda för att ta ett flyg ner till Kreta.

Jag får Emil i famnen med en syrgasmask och så får vi sätta oss som i ett bullrigt militärflygplan. Med nätstolar utefter planets sida. Där sitter jag med Emil och mittemot ligger en liten nyfödd bebis i kuvös som även den kämpar för sitt liv men utan sina föräldrar.

När vi kommer till Kreta får vi åka ambulans till nästa sjukhus. Efter några timmar ringer Patrik och meddelar att han befinner sig utanför sjukhuset men kan inte hitta rätt ingång. Jag frågar sköterskorna om de kan hålla ett öga på Emil eftersom jag måste hitta min man.

Det känns som en evighet när jag går runt utanför sjukhuset och letar efter Patrik men sen ser jag på långt håll hur han kommer gåendes mot mig. Det är som att se mig själv i en film, i slow motion men ändå i speed. Jag kommer inte ens fram till honom innan mina ben inte bär mig längre. Jag stupar framför honom och bryter ihop. Nu är vi två. Jag får gråta ut i en trygg famn. Jag behöver inte orka själv längre. Jag hade varken ätit eller sovit på flera dygn.

Vi går in till Emil, där Patrik är nästa att bryta ihop. Han har ju burit på samma oro som jag, fast på håll. Han visste inte om han skulle hinna ner medan han fortfarande levde.

Efter bara en liten stund på detta sjukhus krampar Emil kraftigt igen och vi måste flyttas till ytterligare ett nytt sjukhus då läkarna här anser att han behöver läggas in på IVA. Kaos, bråttom, IGEN!

Emil i ambulans och vi efter i en taxi.

På sjukhuset är det ingen som vet var Emil befinner sig. Ingen i receptionen pratar engelska. Efter en lång stund kommer en barnläkare som visar oss upp till en annan våning. Han frågar lite försynt vad det är för fel på vår son? när han hör att det rör sig om en bakteriell hjärnhinneinflammation stannar han upp och frågar om vi egentligen vet hur allvarlig den sjukdomen är? 100 % dödlighet.

Vi får bara träffa Emil en halvtimme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen nu när han ligger på IVA. Resterande tid är vi i väntrummet utanför eller på hotellrummet en bit från sjukhuset. Mestadels gråter vi men vi försöker vila, det är svårt att slappna av. Vi pratar mycket om hur vi ska kunna ta oss igenom detta om det värsta tänkbara händer.

När det är dags för våra nära och kära att resa hem från Rhodos, där även Engla fortfarande befinner sig, måste Patrik flyga över dit och hämta henne. Även om vi tvekade, så var beslutet att ha henne hos oss det enda tänkbara. Hon är tre år och bär även hon på oro och tusen frågor. Det var så läkande att få henne omkring sig. Mitt i allt elände hade vi ändå henne.

Första gången hon får hälsa på Emil blir hon förskräckt av hans blekhet, slangar och av ett sår han har vid ögat hon tycker ser läskigt ut. ”Vad har de gjort med min lillebror”? och tårarna rullar nedför hennes kinder. Jag vet att jag svarade lugnt, ”älskling, de har gjort så att han lever”.

Emil är krampfri flera dagar och flyttas från IVA. Han är så glad. Han har lärt sig att sitta och klappa händerna. Personalen brukade sjunga för honom. De var ju så mycket med honom.

En dag säger en ur personalen, ”nu har ni en son som är så frisk att han börjar leta efter er”. Ni kan gå in till honom nu.


SOS International har hjälpt oss väldigt mycket i den här processen. Vi behövde inte tänka på något annat än Emils tillfrisknande och oss själva, de ordnade verkligen allt. De flög in en läkare från Danmark som gjorde en slutbedömning om att Emil mådde bra och att vi fick åka hem. 

Hemma, välmående & tacksamma! 


Sedan börjar nästa äventyr, 18 månader senare, kommer lillebror Elvin till världen utan IVF hjälp. Men det är en helt annan historia.





Hur läkte du efter att ni kom hem från Kreta?

Jag har pratat väldigt mycket, det har varit min bästa bearbetning. Jag och Patrik pendlade mycket upp och ner i våra känslor. När den ena var nere så blev den andra starkare och tvärt om. Vi har alltid stöttat varandra. Vi hade ju pratat om att vi kanske måste ta hem Emil i en liten låda, så vi kände ju en så enorm tacksamhet. Sedan fanns det ju en till sida av historien. Mina oroliga familjemedlemmar på Rhodos. Det var väldigt skönt att prata med varandra för att komplettera historien. Jag hade ju befunnit mig mycket i en bubbla, så det var så skönt att få rätsida på allt som hände. Få ihop pusslet.




Hur har Emils första levnadsår påverkat dig?

Jag tar inget för givet. Jag säger heller inte längre ”nu kan det inte bli värre”, för jag har varit med om att det faktiskt kan bli det. Jag har lärt mig mycket om mig själv och har blivit stärkt i att jag klarar mycket. Jag är noga med att visa känslor men är inte så orolig av mig, tar det mer som det kommer. Jag tar inte ut glädjen i förskott, som om när vi bokat en resa så tänker jag att ”det blir kul om den blir av”. Jag och Patrik bestämde oss snabbt för att inte bli höns- och curlingföräldrar. Vi vill inte linda in honom i bomull. Det är inget som varken Emil eller vi skulle ha glädje av. Vi bestämde oss för att vara tacksamma för alla gånger det gått bra och leva utifrån det, sen vet man ju aldrig vad som sker i framtiden men det får vi ta då.





Vilket är ditt budskap till livet?

Ös på med kärlek! Utmana dig själv, om du misslyckas så vet du att du i alla fall har försökt!

Vad tycker du om budskapet "ensam är stark?"

När jag var yngre levde jag efter ”Ensam är sjukt stark”, jag fixar det själv. Jag vill inte vara beroende av andra. Jag känner att jag klarade Grekland för att jag var van att vara stark, jag är inte rädd för att vara själv men med det säger jag inte att jag alltid VILL vara själv.





Är du rädd för döden?

Ja det är jag, mer rädd för att förlora de runt omkring mig än att dö själv. Tror det har att göra med mitt arbete, det kan gå fort. Jag kan ta med min erfarenhet i mitt arbete och känner stor empati både för patient och anhöriga.





Varför väljer du att vara med i min blogg?

Barnfrågan är inte helt självklar, det kan kännas lite skamligt att inte ”klara av” att få barn själv på naturlig väg. Be om hjälp och skäms inte över det! Alla barn är välkomna som de verkliga mirakel de faktiskt är och då spelar inte vägen till livet någon roll. Och när det kommer till Grekland Historien så vill jag trycka på extra när det kommer till bemötandet av nya människor, vi har alla olika bagage och olika tunga ryggsäckar, var ödmjuk, allt kanske inte är som det först verkar.



Vi sitter en stund. Tagna. Det har gått drygt 6 år sedan Emil föddes. Ändå är det så påtagligt under samtalet att det fortfarande ligger väldigt nära. Hon säger att han är en pojke med ett stort hjärta, som en gång varit trasigt. Jag tänker att det är mer efter sådana här känslomässiga händelser som det blir trasigt. I en familj. I relationer. Hos sig själv. Som måste läkas, lagas och repareras. Det kanske är därför Jessica valt att studera och arbeta som undersköterska. Inte bara för att läka sig själv, utan även andra i samma eller liknande situationer.




lördag 30 september 2017

Hockey all day loooooong!

8:00 gjorde jag entré i ishallen idag. Sjukvårdararbete under cupen till minne av Kröppa...+ ledare för skridskoskolan i pausen och så sjukvårdare igen...blir ett pass på 12 timmar innan det är dags för hemgång och mys med Fam Persson ❤

You gotta löööööve Hockey!!!