Söndag...

Jag känner hur hjärtat bankar hårt där inne, jag kan t.o.m se det på täckets små mini hopp.
Detta gör min andning snabb & ytlig.

Det är du, du där högst upp på min kropp som styr allt detta.
Du bor där, jag har inte valt dig som hyresgäst, jag fick dig på köpet eller kanske fick vi varandra på köpet?

Jag suckar, drar in luft, säkert mer än nödvändigt och samtidigt hoppar täcket ännu mer.
Hjärtat jobbar hårt för att lyda dig.

Och allt detta p.g.a. dig, hyresgästen högst upp på min kropp.
Vi ska samarbeta är tanken men det gör vi inte.
Du kör ditt eget race...jag kan inte längre motarbeta dig...jag är trött!

Jag kan inte längre avgöra om det är min magkänsla som är dålig eller om det är Du som spelar mig ett spratt.
Du förvirrar mig!

Jag har upplevt den här känslan några gånger förr men det var längesen nu...du tycker väl kanske att det gått för länge, dags att "påminna" mig om att känslan finns där men djupt begravd.

Rota upp den Du, framkalla tårar, magvärk, sudda bort allt logiskt tänkande, in med inbillningar, rädsla, skräck och allt vad det innebär.
Det finns inte tillräckligt med ord som beskriver känslan.

Jag kan bara stå bredvid och titta på.
Jag kommer inte åt dig just nu.

När du är klar för idag, kan du vara så snäll och låta mig sova då?
Lämna gärna blankt. Följ inte med in i natten.
Låt mig bara sova!

När jag sovit, samlat kraft, mod och sorterat, då är det jag som tar över rodret. Kanske inte imorgon, nästa vecka el nästa månad men när jag gör det då gör jag det med bravur!
Då ska vi samarbeta igen, du & Jag, som så många gånger förr.

So Long! ❤