Min dag efter katastrofprovet!
Jag kände mig rätt nere och ostabil efter provet idag. Tårarna kom lite emellanåt.
När jag skrivit klart ringde jag Pyret och kollade läget med Emil då han varit lite hängig när jag lämnade honom och som jag befarade så var det bara att hämta honom.
Vi åkte hem och käkade lite lunch, mös i soffan (Elvin va såklart också med
) Tur jag har två riktiga myskillar och en dotter med världens största hjärta när dagar som denna kommer på besök...
Efter lite mys styrde vi bilen mot Sikfors då jag och Nilla hade ett pass på gymmet inplanerat. Fy satan vad bra det gick. Idag kände jag mig så i h......e stark. Haha...Ökade på alla övningar och gav inte upp förrän det verkligen var stopp. Endorfinerna sköt i höjden av träningen och så sällskapet. Nilla får mig ofta på bättre humör bara genom att finnas bredvid mig när det stormar runtomkring. När jag kommer med elaka kommentarer riktade mot mig själv så är hin snabb med att bita ifrån med en ilsken stämma, haha. TACK!!!
Efter gymmet åkte vi tillbaka till Sikfors och körde intervaller a la DÖDEN!!!
Nilla förhörde mig lite ur boken som vi har prov i imorgon men det känns lite som att det som sitter det sitter, det andra kan kvitta. Majoriteten av instuderingsfrågorna kan jag och nu tänkte jag gå igenom inlämningsarbetena för att få in lite mer info.
Tack vare Nilla slipper jag missa provet imorgon...hon passar Emil så jag kan gå och skriva provet. Annars vet man ju aldrig när nästa tillfälle ges.
För att sammanfatta dagen så började den väl helt okej, övergick till rena gråtkalaset med inslag av trötthet, matthet, orkeslöshet, deppighet och what so ever men på e.m ordnade det upp sig sakta men säkert och nu känner jag mig ganska harmonisk faktiskt. Ska ta med mig mina papper och bädda ner mig. Jag tänker låta det gå i sakta mak imorgon...bära eller brista...Jag har i alla fall redan ankrat mig fast vid Nilla om morgondagen påminner om denna dag. Haha...
Ha en fin kväll allesammans.
Vad vore vi (jag) utan Nilla?
Det är nästan overkligt vad mycket vi gått igenom du & jag.
Mitt i natten, tidiga mornar, sena nätter och ibland 24/7, veckovis o.s.v.
Både på gott och ont.
Trots att jag ibland varit en riktig jävla kärring rent ut sagt så står hon där, vid min sida i vått och torrt, nästan läskigt förstående över mina konstiga kommentarer, påståenden eller beteenden. Det är liksom som att hon inte hör eller ser vad jag gör trots att det ibland kan såra.
Hon ser bakom det, hon ser Jessica och alla saker som kommer ut ur min mun eller något annat märkligt beteende kan inte alltid vara relaterat till mig som person.
När jag tappar bort den där Jessica så berättar hon glatt vem hon är och då undrar jag såklart hur jag kunde tappa bort henne?
Hon är ju fantastisk på alla sätt och vis den där Jessica.
Nilla är lite som en skyddsängel.
När jag känner mig som ynkligast och Patrik inte är hemma så är det just Nillas armar jag gärna kryper upp i.
Det behövs inga ord.
Mina barn och jag har såna starka band till henne så det finns inte.
Jag antar att jag skulle kunna skriva i all oändlighet men jag tror poängen är nådd.
Jag älskar dej!
Det gör vi ALLIHOPA!!!
