Amor Vincit Omnia

Hallojsan...

Ikväll har jag surfat runt och läst lite bloggar...
En del nya har jag lyckats hitta.
Jag insåg ganska snabbt att vissa saker här i livet är verkligen petitesser.

Jag är ganska hård mot mig själv när det kommer till träningen och kosten, men det är pga att jag så gärna vill lyckas nå mina mål osv.
Den här veckan har verkligen startat uselt på träningsfronten då det varit ett smärre kaos på hemmafronten.
Har inte hunnit med en minut på bandet t.ex.
(ska tilläggas: kaoset beror till 95% på min stress över SKITSAKER)

Idag satt jag i soffan och höll på att ta till lipen just pga detta.
Stressen som växte inom mig när jag tänkte att FAN jag hinner inte träna ikväll heller,
MEN då jäklar växte hornen ur min panna fram.
NEJ, såhär ska det inte kännas...

Jag har ju börjat introducera mat osv för Lilleman och han är super duktig, men jag ammar fortfarande också.
Så nu tänkte jag att det kanske är dags att sluta med det iom att han snart kan dricka välling,
men vad det verkar så är han inte alls lika intresserad som jag av att han ska sluta mysa med mina boobilutter och detta har jag liksom känt lite stress över.

När jag satt i soffan och försökte varva ner och tänka klart kom jag till insikt,
for fuck sake...
det är väl inge bråttom, vill han amma längre så why not? (han är ju inte änns 6 mån)
Varför inte söva honom med bröstet som jag gjort fram till nu? (det är ju det han vill)
Jag blir arg på mig själv...det är ju han som ska bestämma tempot, INTE jag.

Antar att jag är inrutad efter Emil & Englas rutiner.
De tappade intresset för bröstet ganska omgående när de började få smakisar och vällingen behövdes inte introduceras den bara slank ner från start liksom.

Så nu har jag dragit i handbromsen...dags och sluta analysera och låta det bli som det blir.
Han får fortsätta i sitt eget tempo, men börjar det dra ut allt för länge då tänker jag bestämma när det är dags att sluta snutta på mig.
Som tur är tar han nappen allt oftare nu och på dagarna behöver han inte ammas till söms utan då lägger jag bara ner honom i vagnen så somnar han där.
Det är liksom på kvällen jag önskar att han kunde somna i hyfsad tid och sen sova lite längre,
men det kommer så småningom.
Får väl vara glad att han gillar och sussa ganska länge på morgonen i stället.

Det var när jag halkade in på vissa bloggar om människor som verkligen har det hemskt som jag ännu mer insåg att livet är skört,
ingen mening att skynda på allt.
Låt bebisar vara bebisar, låt barn vara barn, de blir stora alldeles för fort ändå.
Jag är evigt tacksam över att få ha mina 3 fina ungar hos mig, tacksam över att Patrik är en del av deras liv, att vi lever ihop osv.
Alldeles för många barn saknar både uppmärksamhet & kärlek hemifrån vilket skär i bröstet på mig.

Jag har ofta dåligt samvete över att jag blir arg och irriterad på barnen,
men jag visar även dem att jag är ångerfull och berättar att Mamma får inte heller bli sådär arg, vi pratar mycket om känslor & förklarar vikten av att be om förlåtelse om man gått över gränsen.
Samtidigt är jag/vi väldigt generösa med pussar, kramar, smekningar osv så jag är helt övertygad om att barnen känner sig enormt älskade trots tjafs & duster emellanåt.

Känner en liten hand som smeker mig (okontrollerat på min rygg) och tårarna är nära.
Lille Elvin,
precis där jag vill ha honom...nära!


Som Magnus Uggla skrev till sin dotter:

Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick



Med dessa rader säger jag godnatt och lovar mig själv att vara mindre stressad imorgon!