Jag scrollade igenom lite gamla bilder på instagram...där går att läsa att det är 45 veckor sen, snart ett år sen alltså. Det känns som igår men även som det aldrig hänt. Det gör fortfarande ont och det har inte gått en dag sen den där hemska torsdagen i september 2014 som jag inte tänkt på dig.
Igår var jag till din grav, din grav, det är väl inte dit jag ska gå för att prata med dig, eller hur? Jag vill ringa, skicka ett sms, träffas på gymmet och inte gå till någon sten men nu är det så...jag pratar i och för sig med dig utan att gå till graven men där känns du så nära på något vis. Det är fint där, bilderna på dig får mig att le under tårarna. Men jag har svårt för gravstenar, jag kan inte placera känslorna, skratten, tårarna, ilskan, frustrationen, sorgen...allt bara bubblar upp i ett enda stort kaos. Det är surrealistisk...overkligt...det känns som en helt annan värld.
Ibland är jag arg. Så jävla arg. Det hjälper inte att tänka varför men ändå gör jag det. Jag är arg för att det blev som det blev.
Ingen hade kunnat gjort något annorlunda, så är det. Ett tåg som rusar fram kan ingen stoppa enbart den som kör. Jag hade velat att det skulle se annorlunda ut, men vad hjälper det, vad jag och alla andra vill/ville?
Såhär är det nu...du är saknad...så in i helvette saknad...vi saknar vidare...funderar vidare...lever vidare...älskar vidare...solen går upp...solen går ner...sekunderna/minuterna/timmarna/dagarna/månaderna/åren kommer passera...och tomrummet kommer aldrig bli mindre. Det är så det är, vare sig vi vill eller inte.
Jag tänker på dej...jag hör din röst...ditt skratt har jag heller inte glömt! Fina A...
Vila i frid...til we meet again ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar