~Ångest~

Jag har blivit fullkomligt paranoid!
Vill ha Patrik och ungarna med minsta möjliga avstånd från mig!
Naturlig vilja-ja, men möjlig-nej!
All skit som händer överallt får mig att må piss ärligt talat.
11:e sept 2001, Stefan Liv, Michaela etc
Visst kommer morgondagen, och händelserna kommer blekna i MITT minne, men för de anhöriga, barnen, fruarna, mammorna, papporna etc
För dem har en lång sorgeprocess precis börjat!

Önskar att jag kunde säga som en person sa om Engla mordet:

-sånt där bekommer mig inte, det är för långt bort för att jag ska bli berörd!

Nej, förresten det önskar jag inte alls!!!
Jag vill vara en människa med empati även för människor som inte står mig nära även om det känns tufft o känslorna tar över.

Vem vet egentligen, när som helst är det någon som står än nära!


Självklart måste man leva i nuet och ta vara på tiden, men jag tycker det är skönt att stanna upp, ta in, gråta för de som förlorat någon!
Samtidigt känna lyckan att få ha dem jag älskar kvar hos mig.
Livet är bara till låns!

Snart är även en paranoid och ångestfull Jessica tillbaka i vardagen!


Just nu njuter jag av min mans snusningar bredvid mig, Englas snarkningar från våningssängen på andra sidan väggen och Emils plötsliga suckningar från sin tillfälliga sovplats!
Livet ler mot mig idag/ikväll!
Och jag är tacksam!