Klickar in där flera gånger om dagen för och se om det hänt något nytt.
Allt som skrivs,
alla moment, väntan, skräcken, glädjen, ilskan, tårarna ja allt vad IVF innebär.
Dessa känslor väller upp inom mig och jag är tillbaka någonstans 2006-2007 i ett nafs.
Just där och just då var det den värsta och den bästa tiden i mitt/vårat liv.
Vi hade turen med oss, men det visste vi inte då.
Allt var ett enda virr varr av känslor.
Det kändes som allt tog en evighet vilket det inte gjorde egentligen, men just då kändes det som det aldrig skulle bli våran tur.
November 2006 klev vi in på fertilitetsenheten på USÖ (efter en titthålsoperation på kga lasarett), där fick vi all information om vad IVF innebär.
Vi trodde kön var enorm så vi hade lite planer innan vi skulle dra igång hela proceduren.
De planerna sket sig när Dr undrade när vi ville börja...kanske redan när du får din nästa mens frågade han...HJÄLP!
Såklart gjorde vi det och alla andra planer var som bortblåsta.
Nässpray, sprutor och massa annat som jag förträngt stod på schemat.
Äggplock, insemination på ett färskt embryo, blev inget och världen rasade men efter nästkommande mens var det dags att testa ett fryst embryo, BAM där satt den!!!
40 veckor senare föddes världens vackraste flicka, Ester Engla Annikki Bark
Där bestämde jag/vi oss för att ALDRIG någonsin gå igenom något dylikt igen. (IVF)
Jag hade skrivit dagbok från start för att kunna gå tillbaka och läsa hur fruktansvärt det egentligen var och med ett barn i familjen ville jag verkligen inte gå igenom en hormonbehandling till.
Med tanke på känslostormarna och allt vad det innebar.
Hoppet om ett syskon var såklart inte stort då vi bara hade en liten eskimå (embryo) i frysen att testa, men någon gång 2010 pratade vi om syskon och bestämde att det var rätt i tiden OM det skulle ta sig vilket vi verkligen inte trodde.
Skulle det inte ta sig hade vi kommit överens om att absolut inte börja om, men den rackarn trivdes hiskeligt bra och Carl Emil Patrik Junior kikade ut 5 dagar innan BF.
Den här proceduren är ingen lek, fy bubblan.
Ingen som inte upplevt den kan någonsin förstå alla känslor den orsakar, men när strecket på stickan kommer, barnet växer fint i magen och efter 9 månader när det är dags att vräka den inneboende, då är allt bortblåst (nästan iaf) och lyckan är total.
All smärta, rädsla och tårar var såklart värt det...alla dagar i veckan, MEN jag skulle aldrig göra om det!
Idag är tacksamheten enorm till de som kämpat för att hjälpa människor som är ofrivilligt barnlösa.
Örebro Landsting är väldigt generösa med sina IVF försök och har väldigt bra statistik.
Det kan bli en väldigt kostsam historia efter ett tag både ekonomiskt och känslomässigt.
Jag har skrivit om våran resa mer ingående förut och ville mest skriva för att ge andra hopp, det finns även solskenshistorier.
Vi är ju levande bevis på det.
I mitt fall underlättade det en hel del att läsa om människor som kämpat och kämpat och äntligen fått barn.
Idag känns våran resa så långt tillbaka i tiden men det är nog mest för att när man väl fått barn så vill man bara ifrån allt vad IVF heter.
Det inte förrän nu jag blivit så starkt påmind om alla känslor.
Godnatt fina läsare ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar