Ibland blir jag bara så himla ledsen.
Inte för min egen skull i första hand men för andra. Barn oftast.
Hur tänker en del s.k vuxna människor.
Det krävs så lite för och göra ett barn lyckligt och nöjt, men en del klarar inte änns det lilla.
Vad är det som är så jävla jobbigt & svårt???
Jag har iaf gjort mitt val och det kommer jag stå fast vid.
Vända kappan efter vinden är inte riktigt min grej.
Önskar att fler kunde stå för sina åsikter ist för och kackla massa humbugg som bara låter patetiskt och löjligt i mina öron.
The bubble will pop some day!
"You can´t make the same mistake twice. The second time you make it, it´s no longer a mistake. It´s a choice"
Barn blir större, barn förstår mer och mer, men iofs är det ju inte barnens förlust, men jag vill inte att barn ska känna den där besvikelsen som jag upplever.
Det skär i bröstet.
Nog om det, det kommer aldrig bli annorlunda. Det enda jag kan göra är att undvika dramat så gott det går.
Min personliga besvikelse hade nog aldrig dykt upp om inte två fina tjejer dykt upp i mitt liv.
De har verkligen fått mig att öppna mina ögon och inse vad som räknas och vad ordet VÄN betyder.
TACK!!!
Ni är fantastiska...
Tack för att ni ställt upp 24/7 den sista tiden UTAN att blinka.
Som Fanny skulle sagt: Cry a river, build a bridge and get over it! AMEN!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar