Det är jag det, i egen hög person!
Jag är bara JAG och kommer alltid vara,
men vissa saker kan jag inte förlika mig med alls för tillfället.
Är så otroligt L Y C K L I G över mitt liv och vad det blivit, so far.
Framförallt är jag stolt och glad över den personen jag lyckats bli efter många år av lärdom.
Alla nya/gamla människor som gjort stort intryck på mig,
gett mig fina komplimanger från hjärtat,
bjudit in mig i deras liv,
lärt mig lägga energi på de som bryr sig,
våga förändra vissa saker,
V Å G A tycka att jag är fan bra!!!
Alla tycker såklart inte det, men JAG tycker det...och mina nära & kära.
Nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om utan vad det är jag har svårt att förlika mig med.
Det är en känsla inombords som känns underlig.
Kan inte riktigt få ut den i ord.
Lite saknad, lite rädsla, lite oro, lite osäkerhet, en lagom mängd av allt detta skulle nog kunna beskriva just
D E N känslan....tror jag!
Liknar ångest vill jag påstå...men för V A D ?
Varför väger jag allt?
Varför tror jag ALLTID att det är jag som måste förändras?
Varför bryr jag mig änns?
Varför sträva efter egentligen INGENTING?
Varför få dåligt samvete när man prioriterat på ett visst sätt?
(som dessutom känns rätt? OCH i min värld är det enda rätta)
Varför, Varför, Varför?
It takes two to Tango, RIGHT?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar