När är man stark?
Vad räknas som stark?
Måste man vara stark?
Vill JAG vara stark?
Är man stark när man trotsar sina känslor och ler när man egentligen bara vill gråta, eller är man stark när man gråter just för att det är det man vill göra?
Räknas det som styrka om man sitter i sin ensamhet och släpper på trycket, eller måste man göra det inför människor?
Varför ska man berömmas som stark?
Hur vet andra om man är stark eller inte...har man lyckats lura sin omgivning bra om de ser än som stark när man egentligen är som svagast?
JAG vill vara benhård och stark,
men jag misslyckas nå kopiöst vill jag lova...
Det är i bloggen jag blottar det, inte officiellt, i det "normala" livet!
Vad är ett normalt liv?
Idag pallade jag inte änns "kvälls" samtalet med Patrik...så "stark" är jag...men det är såhär jag känner!
Jag vill fixa detta med att vara ensam på veckorna,
uppenbarligen gör jag det också,
MEN jag vill inte ha dessa skitdagar då tårarna och magonten äter upp mig helt!!!
Jag vill också ha en karl som kommer hem på eftermiddagarna och som är en del av "våran" vardag.
Jag vill att Engla ska slippa ringa och berätta hur hennes dag har varit.
Jag vill att hon ska slippa gråta av saknad...
Jag vill att Emil ska få vara med pappa mer än 3 dagar i veckan.
JAG VILL ha någon att titta på TV med på kvällarna och någon att krypa ner hos på kvällen.
(någon = läs Patrik såklart)
Listan kan göras jävligt lång...
Jag må vara barnslig och jävligt gnällig,
men jag vill inte ha en karl som ligger ute på jobb...kanske borde fundera på flytt?
Jag gråter när jag läser det här...För ja vet hur du tänker o ja känner igen känslorna.
SvaraRaderaAlla "familje"grejer som man får göra på egen hand,alla ensamma kvällar o gråten från ett barn som saknar sin pappa. M ligger ju inte borta som P men han är ändå mycket frånvarande o de kommer inte bli bättre med det nya jobbet.
O du e varken barnslig lr gnällig du är ärlig o ja tycker du e otroligt stark som vågar erkänna (framförallt för dej själv) hur du faktiskt känner.
Finns här om du vill de vet du <3
Hoppas ni hittar en lösning som ni alla kan må bra av.
Kraaam
Klart det gör ont när man får vara ensam både för dig, han och barnen.
SvaraRaderaLivet blir orättvist när det inte finns jobb där man bor.
Fy kan inte änns föreställa mig hur det skulle vara.
//Kram
Så j*vla bra inlägg!! // Rebecca ;)
SvaraRaderaJag känner verkligen med dig Jessica!
SvaraRaderaFy tusan för dessa jobb. Jag tycker också att du är stark som vågar att dela med dig av allt.
Jag känner verkligen igen det där med att dom får ringa och berätta hur deras dag har varit.
Det känns inte rättvist!
Alla borde få ta del av sina barns uppväxt. Det är jätte viktigt!
Hur många gånger tror du att jag och marcus har diskuterat det?=)
STOOOR KRAAAAM!!