Idag har jag spenderat dagen i Karlskoga. Åkte dit vid 9-tiden imorse och kom hem runt 18...
Jag har varit där på ledarutbildning för gymnastiken.
Shit vilken givande dag. Ser fram emot morgondagen.
Vi har lärt oss massor med bra saker och många tankar har jag tagit med mig som jag förhoppningsvis kan spinna vidare på. Jag älskar utveckling på ALLA plan.
Speciellt på det personliga planet...alla kan bli bättre.
Det finns alltid saker att förbättra, utvecklas i och lära sig.
Det viktigaste är väl kanske att se det man är mindre bra på och jobba med just de bitarna.
Någonstans måste man vara sin egen största kritiker.
Här är jag faktiskt stolt över mig själv, jag gillar att jobba med mina brister även om det ibland är tufft att erkänna dem.
Alla har dem...
Att vara ledare kräver en hel del och då menar jag ledare överlag, inom idrott, sjukvård, chefspositioner etc.
Man måste kunna peppa, motivera & berömma för att människor ska vilja utvecklas och bli bättre.
Jag tror inte att alla egenskaper går att lära in...man måste ha dem med sig i sin personlighet.
Är man positiv, målmedveten, lyhörd, rättvis, uppmärksam m.m så tror jag att man har mycket gratis.
Framförallt är man trovärdig i det man vill förmedla, man har lättare att bygga upp förtroenden osv.
Vilket är en bra grund när det gäller ledarskap kan jag tycka i alla fall.
En människa som egentligen skiter i hur det går för andra kan ju omöjligt peppa & motivera på ett trovärdigt sätt, eller?
Den här dagen har varit fantastisk på alla sätt, verkligen.
Det forsatte även när jag kom hem...
Oxfilé och GODIS! ❤
Dagen har inte riktigt matchat mina normala mattider och det som bjöds till lunch var väl ingen hit.
Säkert jätte gott om man gillar pasta, bacon & grädde. I mitt fall fick det duga som bukfylla idag. Bara kombon pasta & grädde gör mig illamående. Sen på em fick vi en frukt. Jag dog nästan för tusan innan jag var hemma 😂
Men inför morgondagen har jag laddat med bars som jag kan peta i mig, så jag slipper bli vimmelkantig. Haha...
Borde stänga mina blå men har alldeles för många tankar i skallen.
Är människor elaka i sin natur? Alltså jag menar att de kanske inte ens är medvetna om att sättet de bemöter andra på (kan) tolkas som elakt eller sårande?!
Finns det hemliga koder i olika relationer? Ge mig dem i så fall, för jag tror jag är helt tappad på den fronten faktiskt.
Jag är van med raka rör. Gör jag något galet så förväntar jag mig att personer säger det till mig. If not...to bad!
Kanske är jag sån för att jag själv markerar ganska omgående om något är på tok. Jag har lärt mig med åren att inte alltid slänga det i ansiktet på folk (kallas visst att vara ödmjuk) men ni som känner mig vet vad jag menar...det märks liksom på mig om något är galet.
Ett exempel:
Pernilla behöver mellan 5-10 sek i telefonen för att märka om något är knas och när hon konstaterat detta räcker det med 1 ynka fråga för att avgöra på vilken del av snöret som fnurran sitter.
När vi kommit såhär långt är det oftast som att öppna en kran...
Då kommer allt.
Ibland en jävla massa ilska
Ibland en jävla massa tårar
Ibland en jävla massa frustration
Ibland en jävla massa panik
Ibland en jävla massa av allt i en enda stor röra!
Kaos kan vi säga...jag är kaos emellanåt.
I kaoset kommer inte många in...
Varför?
Lättast så...jag är för sårbar där.
Wihuuuu vilket inlägg...känslomänniska som jag är.
Men sån är jag...ut ur systemet ska det så jag kan lägga tid & fokus på annat.
Tjingeling ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar