Jag har någon typ av hatkärlek till det där med löpning. Haha!
Jag vet i alla fall en sak och det är att känslan när man kommer hem igen efter en löptur är svårslagen. Adrenalinet skenar och endorfinerna lever rövare. Underbar känsla. Jag älskar den!
Idag tog premiärturen för i år. (Sprang en kortis förra veckan men idag var första "riktiga" turen) Jag bestämde mig innan för en slinga och hoppades på att den skulle vara minst 5 km eftersom jag även bestämt att inget under just 5 km skulle vara acceptabelt. Haha! Det saknades några ynka meter så fick springa in en liten bit mot fjällbo också. Nu är det gjort, första 5:an för säsongen, och jag är riktgt nöjd och taggad för kommande turer. Som sagt hatkärleken är underbar!!! ❤️
Löpning fungerar perfekt som terapi också. Idag har jag hört så mycket konstigt och idiotiskt så hälften vore nog. Då är det skönt att rensa bort skiten med hög musik och puls. Egentligen får man aldrig sluta förvånas. Om fler människor kunde tänka längre än näsan räcker så skulle antagligen en hel del människor slippa bli sårade. Egoister är ett vidrigt släkte! I synnerhet de som inte ens fattar att de är det...blä!
En bild på egoisternas motsats! Sällan har jag träffat någon som gör så mycket för andra ❤️ ibland osunt mycket! Men sån är hon...och jag älskar dej för det!
Nej ni gott folk, dusch, kvällis & sängen, det kanske vore något?!?!
Men för bövvelen, jag har ju glömt skryta över min fina Engla...
I fredags kom äntligen hennes nya cykel som hon fick när hon fyllde år så i Lördags ville hon ta en cykeltur. Sagt och gjort trots snöfall & kyla. Hon och jag begav oss mot Hällefors med sikte på Sikfors (farmor & farfar) med ett stopp för nytt hjälmköp på Mickes. Redan vid brandstationen sa en sorgsen Engla:
- Mamma, jag orkar nog inte till sikfors. Mina ben är döda.
Som hon kämpade upp för backarna hemifrån. Dessutom var däcken typ tomma vilket innebar att hon inte hade nå rull i nedförsbackarna. Stackarn.
Vi kom i alla fall överens om att cykla till OKQ8 för att pumpa hjulen. Där pausade vi och fixade däcken. Sen cyklade vi mot Mickes. När vi köpt ny hjälm säger Engla:
- Du mamma, vi tar och cyklar till farmor & farfar ändå, det fixar jag nu när däcken är pumpade.
Jag frågade om hon var säker och det var hon minsann. Så vi trampade iväg till Sikfors via Lygna. Totalt blev det en tur på 1,2 mil. Engla var så stolt när hon kom fram så tårarna nästan kom. Hon var snabb med att berätta för Patrik hur det kom sig att hon klarat det trots stumma ben...
- Jag har ett jäkla pannben sa hon!
Hon är för härlig den där Engla...❤️
Sen var det dags för cross...även där har det gjorts stora framsteg. I början gjorde hon klart för oss hon bara skulle åka på ettans växel men i helgen släppte spärren. Hon fattade grejen, så nu växlas det hej vilt.
Ibland blir man bara sådär löjligt stolt ni vet...och mallig men det tycker jag att man kan få vara faktiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar