Jag är en fena på att rycka upp mig själv ur avgrunden men vissa saker är djupt rotade och liksom sitter där de sitter.
Viljan finns men inte kraften att slå bort dessa demoner.
De finns där...ibland väl dolda och ibland kommer de upp till ytan utan att jag kan kontrollera dem.
Paniken kan ibland bli ett faktum och jag undrar när det lägger sig för den här gången.
Den sista tiden har de varit på besök oftare och stannar längre än vanligt, men men bara att vänta ut och hoppas. För hoppet är det sista som överger en.
En dag kanske jag vaknar och de lämnat mig för gott,
En dag kanske jag kan skriva de där magiska orden som ger tillfredställelse.
En dag kanske jag inte bryr mig.
En dag kanske jag bara måste acceptera.
En dag....
En dag...
En dag...
Måndag...äntligen snart slut. Ge mig fredag och Patriks famn att krypa upp i. Att få borra ner huvudet mot hans hals och bara släppa på trycket är något jag längtar efter.
Jävla tankar och känslor, FÖRSVINN, jag vill inte ha Er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar