Amor Vincit Omnia

Ska det vara vinter eller inte?

Det är frågan.

Ena dagen kommer det mängder med snö och det lyser upp världen för att nästa dag regna bort och skapa isgator som inte är av denna värld.  

Idag var det första skoldagen för min del, de andra började igår men eftersom jag är klar med Psykiatrin redan så har jag hemmaplugg på måndagar. 

Vi har börjat med en kurs som heter Specialpedagogik. Hittills har jag tyckt att alla kurser varit intressanta och denna likaså.

Dock ringde de från skolan om att Engla såg blek ut och klagade på ont i magen så fick avbryta skoldagen för att hämta henne. 

Väl hemma verkade hon må bättre och då berättade hon om varför hon haft ont i magen och huvudet. Hon hade fått en isklump i i magen stackaren och huvudvärken berodde antagligen på ljudnivån i klassen vad jag förstod av hennes berättelse som också bekräftades av hennes lärare. 

Så med mat i  magen och lite vila mådde hon bättre, som tur va, så imorgon får hon gå till skolan. Själv ska jag plugga. 

På e.m idag när de andra slutat skolan åkte jag för en liten träff med B-M, vi diskuterade kommande tenta i Psykiatri och mitt betyg i Psykologi. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Jag är så otroligt stolt över mig själv. Självklart finns det kurser osv som jag känner att jag kunnat göra liiiiite bättre ifrån mig på men mina betyg har bevisat motsatsen, att det faktiskt har räckt gott och väl det jag gjort. Så jag är nöjd. Jag ser fram emot fortsättningen. 

GUUUUUUUD vad jag längtar efter Sälen nu. 

Har knappt hunnit tänka på det men idag kom det över mig att, fan, det är ju snart vi drar iväg. Ska bli så otroligt skönt med lite semester. Barnen är tokladdade och frågar varje dag hur länge det är kvar. Elvin är redan en fullfjädrad skidåkare enligt han själv. Han ska minsann gå skidskola som alla andra. (vilket han inte ska) I år får det bli lite som det blir för honom. Han får känna sig för lite. Slalom kanske inte alls är hans grej när det kommer till kritan. När Emil provade första gången var det lite si och så i början men sen helt plötsligt så bara släppte allt och han ville åka lift mest hela tiden. Glömmer aldrig hur han så stolt ropade: Fäng Fäng Fäng (sväng) när han susade ner för backen. Sötnöten. Engla var en liten latmask när hon började. Vi provade att enbart ha henne åkande på sidan hållandes i Patriks stav eftersom jag har tyckt att det där med sele är lite si och så men till slut fanns inget alternativ om vi skulle få fröken latoxe att stå på skidorna själv och inte bara hänga och vips. Det gick bra ett tag sen tröttnade hon på att den bromsade hennes fart och selen åkte veck, sen dess är det en sann marodör som svischar ner för backarna. Färgerna på backarna skrämmer inte henne och störtlopp med pappa är det bästa. Snart är jag ensam fegis i familjen. Haha. Äsch jag blir tuffare och tuffare också. Jag har ju fått stålsätta mig för att inte plantera frön av rädsla i Engla och på sätt bearbetat min egen farträdsla också. Wiiiii nu drar det i slalomtarmen. 

Usch, jag gillar inte den här tiden på året sen Emil föddes. Det innebär att det snart är dags att åka på den årliga hjärtkontrollen. Så himla bra att dessa kontroller finns men det väcker upp minnen och en del ångest som jag gärna stoppar undan direkt efter kontrollen och så dyker du upp såhär lagom till nästa gång. GAH! Min fina lilla Emil, våran Superhero. Världen behöver fler som dej. Ett enormt stort hjärta i en liten kropp. Vi är glada att de kunde laga det trasiga och att du är kvar hos oss, och framförallt att de kunde döda de där eländiga bakterierna som höll på att kosta dej livet i Grekland vid 7 månaders ålder. Tänk att vid 7 månaders ålder hade både ditt hjärta & hjärna fått visa vad de går för och de var banne mig gjorda av stål skulle det visa sig. Du själv, du har mest skrattat dej igenom dessa resor och charmat varenda sjuksköterska, läkare, andra patienter, barn, föräldrar som du träffat både i Grekland och i Sverige. Tanterna som var hos dej på IVA i Grekland skrattade och sjöng med dej hela tiden, så till slut var jag orolig att du enbart skulle kunna tala grekiska i framtiden. Haha. Men du njöt i fulla drag. Ni hade ett eget litet sätt att kommunicera med varandra. De frågade oss ofta om du aldrig är ledsen? 

Jag stannar där. Trycket blir för jobbigt. Tårarna nära. 

En dag ska jag sammanfatta det hela så ni kan få ta del av resan till helvettet och tillbaka. Precis som ni fått gjort med hans hjärtoperation i Göteborg. Många vet redan men jag skriver för min egen skull mest och för att Emil ska kunna läsa en vacker dag eller om jag läser för honom. 

Time will tell!

Världens finaste Kille, så sjuk men ändå så glad!

EMIL