Amor Vincit Omnia

Kvällstankar...

Den 2:a januari 2012 fick jag vara med om det som skulle vara omöjligt.
(eller inget är väl egentligen omöjligt)

Jag stod på toaletten hemma hos Nilla med ett graviditetstest som hon hade köpt åt mig eftersom hennes man var övertygad om att jag var gravid.
Själv skrattade jag bort det och förklarade att i mitt fall är det typ omöjligt.

Jag gjorde det man ska göra för att kunna avläsa ett graviditetstest.
Vänta 5 min stod det på kartongen...
Både jag & Nilla stirrade på stickan och 5 min behövdes inte om jag säger så.
Det blev totalt tomt i hjärnan samtidigt som det blev storm där inne.
Just där & just då var jag livrädd!
Såklart kom tårarna och just där och just då kunde jag inte avgöra om det var av rädsla eller av glädje, men efter att jag samlat mig en stund blev jag såklart glad och log brett över att det omöjliga hade inträffat...ett mirakel nr 3.
Mot alla odds liksom!

Redan när Elvin låg i magen sa vi att detta är sista.
(det sa vi redan efter Emil)
Idag tror jag/vi inte änns på vad läkarna säger då mirakel tydligen sker.

Jag vill absolut inte hamna i en sits där jag måste välja behålla eller abort.
Hittills finns det ju inga 100% säkert preventivmedel,
inte änns sterilisering är ju 100% säkert så självklart har vi tagit upp ämnet,
vad gör vi om det skulle inträffa?

Första gången vi pratade om det var svaret givet: abort!!!

Ju längre tiden har gått dessto mer inser jag att jag antagligen aldrig skulle kunna gå igenom en sådan procedur.
Läste om medicinsk abort ikväll och jag började tjuta.

Jag vet ju att det är AS tufft med en liten bebis när man har fler barn och en gubbe som bara är hemma på helgerna,
men allt är ju övergående.

Vad skulle hända när stormen lagt sig och vardagen känns lättare igen, när tankarna kring det borttagna barnet sakta men säkert kryper in innanför hjärnbalken?
Kanske hade det inte varit hela världen med en till, han el hon, ja, i mitt fall är det här bara spekulationer eftersom jag helt saknar erfarenhet kring abort, tack o lov!

Jag vet hur det är att gå runt och oroa sig över att kanske bli barnlös, testa minus gång på gång och känna hoppet sakta men säkert glida ur kroppen och förtvivlan ta över.
Hur skulle jag någonsin kunna göra en abort och känna att det faktiskt var ett okej beslut?
(beror ju såklart på omständigheterna)

Helt galet att jag tänker på det så ofta som jag gör, jag är ju inte änns i situationen.

Nu senaste dagarna är väl egentligen inte så konstigt, med tanke på C & K situation.
Där har de inte änns något val, det är inte frågan om vad de vill utan det måste ske.
Om det bara sett lite annorlunda ut så hade det inte behövt hända.
Det här är en såndär sak som saknar mening, varför bli gravid om man inte änns få välja att behålla det?
Jag lider verkligen med Er och önskar att det hade kunnat se annorlunda ut för Er.


Behöva göra ett UL och se fostret/barnet vad man nu väljer att kalla det, och sen åka hem med tabletter som gör att kroppen ska stöta bort det, smärtsamt är det också.
Sen tillbaka till sjukhuset för efterkontroll SEN kan man börja släppa det om nu allt kommit ut.

Det här inlägget handlar absolut inte om att JAG tycker att abort är fel utan det handlar om mina känslor inför ett sådant val.
Självklart är det omständigheterna som till slut avgör valet,
men när man inte är i situationen är det ju väldigt enkelt och tänka hur man skulle agera, men verkligheten kan mycket väl skilja sig från tanken.

Enda gången jag tycker att det är fel är när människor använder abort som preventivmedel.



p.s har fått ett okej från K att skriva om deras situation d.s