Amor Vincit Omnia

Mina tankar är hos Er!

Döden, så deffinitiv!
Vad hjälper det att man grubblar och tänker O M ?
Ingenting förändras...
För eran skull önskar jag av hela mitt hjärta att det hade sett annorlunda ut,
från början till slut.

Det sägs att en del människor är alldeles för bra för att tillhöra jordelivet och därför lämnar de oss,
eller att det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Känns det bättre att någon säger så?
Antagligen inte...
Eran saknad kommer ändå riva er i bröstet,
men en dag kommer det kännas lättare att hantera, det är jag övertygad om även om smärtan alltid kommer finnas där, ibland mer och ibland mindre.

Finns det någon ålder egentligen där det känns bättre att någon dör?

En mamma/pappa är ju alltid en mamma/pappa även om hon/han skulle vara 100 år, ett barn är ett barn även om den är 50 år-
Sorg är sorg
Jag förstår att det känns mer tragiskt och mer svårt att greppa när unga dör.
Gamla blir vi ju allihopa och drar på oss ålderskrämpor osv,
men SORGEN för de runtomkring ser likadan ut ändå, stegen tillbaka ser likadana ut även om det är en farmor/farfar eller ett barn som lämnat oss.

Jag är ganska skonad från dessa upplevelser,
men det kommer jag inte vara resten av Livet och jag kommer aldrig kunna förbereda mig på dagen då samtalet kommer om att någon som står mig väldigt nära har vandrat vidare till andra sidan.

Jag har försökt att förbereda mig,
t.ex när Emil blev sjuk i Grekland och vi inte visste vad som väntade.
Den smärtan var hemsk, ångesten & hjälplösheten höll på att ta livet av oss,
men ändå händer det något konstigt i kroppen,
man blir som en maskin...för att kunna tänka klart och aldrig ge upp, men den känslan som jag hade känt om det inte gått vägen är för mig helt omöjlig att föreställa sig.
(vilket jag är enormt glad o tacksam över)
Nu i efterhand kan jag bli rädd för hur jag tänkte där i Grekland, just då.

Jag önskar att jag kunde göra mer för Er,
men det enda jag kan göra är att finnas här om ni vill eller behöver.
Önskar att jag kunde backa bandet och ändra en hel del saker, men what´s the point?
Det är ju såhär livet ser ut...Det ger oss och det tar ifrån oss även om det för stunden inte går att ta till sig.

Jag hoppas och tror att han har det mycket bättre där han är idag,
han & mormor sitter nog där tillsammans på molnen och njuter av frihetskänslan de aldrig hade på jorden.
Ingen rädlsa eller smärta kan någonsin komma åt dem igen.

STOR KRAM